inger

Om mig själv

Jag heter Inger Harris och bor i en liten by strax utanför Hässleholm i Skåne som heter Tyringe. Jag är skild sen ett antal år tillbaka och vi har tre vuxna barn tillsammans som är ”utflugna” som det heter och de bor på annan ort. När jag fyllde 70 år önskade jag mig en helikoptertur i present. Äventyr har alltid varit en del av mitt liv och kommer att så förbli. Jag har rest och upplevt mycket både i Europa och i många andra länder. Varit med om en ”Sunami” på Hawaii, åkt nerför svarta pister i alperna  och badat i turkosfärgade glaciärsjöar på Nya Zeeland.

Jag har många yrken bakom mig, ville bli polis en gång och kom in på polishögskolan i Solna. En händelse gjorde att jag tackade nej till detta yrke, men det gav mig ett körkort. Det är jag tacksam för idag. Jag  har arbetat på Kungliga slottet i Stockholm och Gustav den VI Adolf var min arbetsgivare. Jag följde med hans ”stab” till de övriga slotten. Mina övriga yrken har jag lämnat bakom mig, fritidspedagog, specialpedagog med tal och språk i botten. Jag utbildade mig på lärarhögskolan i Malmö. Läste in så många poäng som behövdes för att börja forska, men det blev inte så. (Min sjukdom började göra sig hörd). Jag gick också på Skånska målarskolan, Lilla konstlinjen på medborgarskolan, läste på Bibelskola (filial till Liljeholmens folkhögskola i Hyllinge park) i Malmö.
Min resa börjar egentligen i Australien där jag och familjen bodde i nästan ett år. Jag började känna mig yr där i värmen, och jag gick till läkare som konstaterade att det var på grund av att jag ammade min baby Emma. Och så var det värmen förstås som var en bidragande orsak. Väl tillbaka i Malmö började jag studera på lärarhögskolan och min yrsel kom och gick. Åter igen kollade jag upp min hälsa. Läkaren sa att jag hade lågt blodtryck och det kunde man bli yr av ibland. Då var det väl så. Yrseln tilltog och min äldsta dotter sa, är du trög mamma, du hör ju dåligt! Det blev namnet på min första bok. Jag gick till öron, näsa och hals läkare som trodde att jag hade något som hette otoscleros (något man bytte ut i örat). Han skrev en remiss till MAS, Malmö allmänna sjukhus. Blev kallad till öronkliniken i Malmö. Det visade sig att min hörsel var mycket dålig på vänster öra, men jag skulle bli kallad först efter ett år. Blev åter igen kallad för hörseln efter ett år, och nu hade hörseln försämrats drastiskt och en datortomografi skulle göras. Blev kallad till läkare kort därefter, som talade om för mig att jag hade en hjärntumör som var 3½ centimeter stor. Jag blev förkrossad och mitt liv slogs i spillror. Läkaren sa att det var en godartad tumör, men jag lyssnade inte mer. Trodde jag skulle dö. Barnen blev rädda och jag kunde inte berätta för dem någonting för jag trodde att jag skulle dö. Vi var alla så rädda, och vi hade ingen att tala med. Jag fick tid för operation i Lund. Jag gick till Biblioteket i Limhamn och skulle låna en bok om min sjukdom, men det fanns inget att läsa mer än Leif Silberskys bok ”Och tiden den stod stilla”. Jag läste den om och om igen. Det var då jag beslöt mig för att skriva en bok om min sjukdom som heter ”Är du trög, Mamma!?” Jag skrev både före och efter min operation. Det blev också en terapi för mig att skriva.

Vägen ”tillbaka” blev lång, jag blev sjukpensionär och kunde inte återgå till mitt yrke som speciallärare, talpedagog, jag kunde inte forma munnen och lära ut det som behövdes i detta yrke. Jag hade ingen översikt alls. Det blev skilsmässa och jag tog hand om våra tre barn och fostrade tre tonåringar, som inte alltid var så lätt. Vi flyttade till mitt föräldrahem strax utanför Hässleholm.

I min andra bok, som heter ”Livet efter hjärntumören, och andra livsbetraktelser”, skriver jag om händelser efter min första operation och om tumören som började växa, strålning, panikångest, hur jag blev nerslagen av blixten och andra vardagliga livsbetraktelser.

Trots allt som hänt mig har jag varit positiv (för det mesta) och har förstått att det är viktigt att kämpa, aldrig ge upp, och att tro på att ingenting är omöjligt om man vill något.